Vartenda litet ord tycks gå rakt in i mig just nu och jag är
redan besviken. Av, ingen. Egentligen ingen. Idag känns det som om någon har kapat mig på mitten. Rädd och liten. Ungefär så. Jag älskar när saker är äkta, vad det än handlar om. Därför gör jag allting till äkta. Tar på vartenda litet ord. Jag låter säkert dummare om jag säger att jag ger saker och personer en chans, jämt. Att få sin egen bild av allt här. Tyvärr känns det svårt att få det här, för just nu känns det som den här stan är mindre än Stjärnsund som är en liten by som man tar sig igenom på 10 minuter. Där alla känner alla. Det känns som alla känner alla här eftersom alla "känner" alla. Jag är trött på att vara rädd, för att någon ska känna mig utan att verkligen göra de. Att inte få en chans. Känna mig genom andra som inte känner mig. Egentligen har jag ingen aning men det känns ändå som man lärt sig hur det går till här. Och jag är väl inte bättre själv..


Men, man kanske bara skulle kunna hitta så mycket fint. Om man vågade chansa lite. Och ge saker en chans..

Paulina.