allt har en mening

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller hur jag ska säga saker.
De kanske bara räcker med att säga, att det känns lite tomt.
Men jag vet att de inte är tomt. Om någon förstår hur jag menar. Enligt mig är det skillnad. Stor skillnad. För du har samma, lika stora plats. Jag är glad för att snart vara tjugo år och inte sjutton och lost. Jag trodde inte jag skulle se det såhär. De är svårt, och ibland gör det ont. Man har lärt sig att det hör till det med. Ibland faller jag tillbaka, samtidigt som jag vet att de är rätt.
Är nog mest tacksam över att kunna älska något, någon som jag inte har. Älska det jag, de vi hade. Fast jag kommer nog ändå alltid undra, och ställa frågan hundra gånger till. Hur något så fint, perfekt och vackert mellan två personer kan försvinna. Eller de låter fel, försvinna. För jag tycker inte att de har det, jag vill inte se det så. De finns inget ord för det nog. Jag är bara glad, att jag är jag och du är du. Och att jag älskar dig och du mig. Ändå, liksom..



Det räcker nog så.
/Paulina.